magasindefektnummerettnittonhundranittiofem

Då har ni alltså aldrig sett den eleganta engelska TV-serien “The Avengers” som på mitten av 60-talet parodierade hela agentgenren perfekt och med stil. Givetvis klantade sig förstås svensk TV. Monopolet köpte in sex episoder 1969, döpte serien till “Två slår till” (inte helt oävet), men sedan fick någon hjärndöd på företaget för sig att “The Avengers” var för våldsam och stoppade serien efter det att bara två episoder visats. Sverige, Sverige, fosterland! Vad jag hatar dig ibland...

“The Avengers” började blygsamt som en ganska ordinär TV-serie i svartvitt 1961. Då var huvudpersonen en kirurg, doktor David Keel, spelad av Ian Hendry. Under jakten på sin fästmös mördare i premiärepisoden, kommer Keel i kontakt med den mystiske John Steed (Patrick Macnee), som arbetar för en inte namngiven engelsk agent-organisation. Efter en TV-säsong tröttnade Ian Hendry på sin roll, Patrick Macnee fick ta över serien, och det var nu ett stycke TV-historia började ta form. Macnees Steed fick 1962 en kvinnlig partner, kallad Mrs Catherine Gale. Hon spelades av Honor Blackman, idag mest känd för rollen som den lesbiska Pussy Galore, som Sean Connerys James Bond omvänder i “Goldfinger”. Honor Blackman bar ofta läderkläder i serien, ett material som alla någorlunda välutbildade engelsmän tycks vara perverst fascinerade av. Honor kunde också judo, och hanterade skjutvapen.
     John Steed bar alltid sitt skottsäkra plommonstop, och hans favoritvapen är paraplyn, som döljer en värja. En nejlika i knapphålet är obligatorisk. Den fick Steed ditsatt av Mrs Peel i alla de Avengers-episoder som inleds med att hon skjuter korken av en champagneflaska, som Steed håller upp. Paret Steed och Gales “Avengers”-äventyr filmades samtliga i svartvitt, och när Honor Blackman tröttnade, och hoppade av 1964, ersattes hon av läckra Diana Rigg, som spelade Mrs Emma Peel. Namnet kom från ordleken med en term som användes då; “male appeal”, i svensk översättning ungefär “herr-tilldragande”, ofta förkortad till M-appeal.
     Diana Rigg som Mrs Emma Peel blev Patrick Macnees nästa, bästa, och mest dekorativa partner. I en rad fantastiska, kvicka, ibland lite bizarra, ofta science-fictionbetonade äventyr matchade de varandra perfekt. Bovarna var mestadels “over the top”, och episoderna hade titlar som Something nasty in the nursery, You have just been murdered, och Mission highly improbable. Sistnämnda var ett av de avsnitt svensk TV hann visa i december 1969. Här försvinner en Rolls Royse mystiskt med en regerings-representant, på väg att undersöka vart alla pengar till ett hemligt experiment tagit vägen. Det visar sig snart att en galen vetenskaps-man upp-funnit en för-minsknings-apparat, som krymper ner både Steed och Mrs Peel så att de blir i format som en tesked.
     Höjde blodtrycket extra på seriens alla manliga fans gjorde Diana Rigg iförd korsett och höga, svarta läderstövlar i episoden “A touch of Brimstone”, som handlade om en modern upplaga av “The Hellfire Club”. För att inte tala om när hon uppträdde i slöjor, men med bar mage, förklädd till haremsdansös i “Honey for the Prince”. Här fäktades Mrs Peel dessutom, och gjorde en “Aladdin”, komplett med lampa, och Steed som anden. Ja, det förekommer t.o.m. en flygande matta. Mestadels sågs Diana Rigg i mycket ärtiga opp- och poppiga 60-talskläder av det där slaget som Carnaby Street och Mary Quant dikterade då. Men i förtexterna till de första, svartvita säsongerna bar Mrs Peel en läckert åtsmitande, svart läderdress.
     I motsats till företrädaren Mrs Gales judotrix, körde Mrs Peel med med en förfinad kung fu-variant, komplett med höga, spänstiga sparkar. Som filmaktris är Diana Rigg bl a känd från James Bond-filmen “I Hennes Majestäts Hemliga Tjänst”, där australiensaren George Lazenby spelar en inte alls oäven 007:a, och Diana hans fru Tracy, som mördas så brutalt av den elake Ernst Stavro Bloefeld (Telly “Kojak” Savalas).
     “The Avengers” var totalt oblodig, trots att folk oavbrutet dog till höger och vänster i serien. Men det var OK, eftersom det mestadels var påfrestande överklasstyper, militärer och regeringsmedlemmar. Det vimlar dessutom av kända skådisar i gästroller. Christopher Lee, Peter Cushing, Peter Vaughn, Peter Bowels, m fl.
     När Diana Rigg lämnade “The Avengers” efter bråk om en lönerförhöjning, ersattes hon 1969 av Linda Thorson, som spelade John Steeds sista partner, Tara King. Episoden där Tara gör entré, och Mrs Peel lämnar Steed är en oförglömlig historia (mitt absoluta favoritavsnitt), kallad “The Forget-me-knot”. Berättelsen är fylld av välkoreograferade slagsmål, minnesförluster, och har en underbart romantisk final, där Mrs Peel för första gången kysser Steed, om än bara farväl, och ömt på kinden. Mrs Peel går nerför trappan, och möter Tara King.
     Mrs Peel har fått veta att Peter, hennes make, en flygare som försvunnit i Amazonas djungler, inte är död, utan väntar på sin fru. Tara King dyker upp just som Mrs Peel säger adjö. Steed står i fönstret och ser Mrs Peel gå fram till en bil, där en exakt kopia av John Steed väntar, komplett med plommonstop och paraply. Just då kommer Tara King in i rummet och säger: “Mother sent me...”, men innan hon hinner längre, säger Steed “Ta-ra-boom-di-ay, “ och ler. “Te?” undrar Tara, och Steed pekar mot köket. Mother är namnet på en av Steeds över-ordnade i serien.
     Slutligen får vi inte glömma “The Avengers” suggestiva signaturmelodi, och de in-ledande raderna i varje episod, typ: “Steed finds a mine of information - Emma goes underground”. Den här inleder “The living dead”, där Steed och Emma stöter ihop med representanter både för FOG (“Friends of Ghosts”) och SMOG (“Scientific Measurement of Ghosts”). För vänner av tecknade serier, är episoden The Winged Avenger extra intressant, eftersom den klo- och jättenäbbförsedda titelfiguren kunde varit hämtad ur ett Marvelmagasin när Stan Lee var som mest i stöten på 60-talet. “Steed goes birdwatching - Emma does a comic strip!” “A funny thing happened on the way to the station” har underrubriken: “Steed goes off the rails - Emma finds her station in life”. Här bär Diana Rigg en sådan där typisk, vit plastkeps modell '67.
     “The Avengers” höll stilen ända fram till den allra sista, den 161:a episoden; Bizarre, där Steed och Tara i en epilog av misstag startar en rymdraket, och susar iväg ut i universum. Mother beordrar paret via radio att genast återvända. “Kan du få ner oss igen?” undrar Tara. “Så småningom, “ säger Steed. Mother vänder sig mot kameran och lovar: “De kommer snart att återvända, det kan ni räkna med...” Sedan kommer han uppenbarligen att tänka på någonting, ser upprörd ut, och tillägger förfärad: “De är ju däruppe alldeles ensamma!” Kameran panorerar mot himlen, och eftertexterna rullar fram till - The End -.
     En bit mestadels välskriven TV-historia hade avslutats. Visserligen försökte man göra en modern version, “The New Avengers”, 1976, men det blev aldrig samma sak. Patrick Macnee hade blivit lite väl rund om magen, och hans båda unga assistenter kunde inte ersätta Diana Rigg, eller Linda Thorson. Duon spelades av långa, blonda Joanna Lumley, och trubbige Garet Hunt. Lumley var länge ett skämt i England, ända tills hon för ett par år sedan började parodiera sig själv i den lysande BBC-serien “Absolutely Fabulous” (“Helt hysteriskt” på svensk TV), tillsammans med Jennifer Saunders. Hunts mest kända roll är den som betjänt i älskade engelska kostymtvåloperan “Herrskap och tjänstefolk”. När ni sett Diana Rigg som Mrs Peel, och sedan hör Paul Anka sjunga sin gamla hitlåt “Diana”, får den plötsligt en helt ny mening!

Hans Sidén