Hans pappa, som var lärare, bestämde sig i början utav 50-talet, som så många andra landsmän, för att lämna kinas kommunistvälde för att söka sig ett drägligare liv i Hong Kong. Ganska snart hade Woo både en bror och en syster - men inte mycket annat.
     “Min familj var väldigt fattig och min far blev mycket sjuk, han fick tuberkolos. Han stannade på ett sjukhus i över tio år. Han kunde inte arbeta. Min mor hade ett slitsamt jobb på olika byggnadsarbetsplatser, manuellt arbete. Vi levde på gatorna och i plåtskjul.”
     Trots detta känner sig Woo lyckligt lottad, kanske välsignad.
“Trots att vi var fattiga, lärde mig mina föräldrar mig mycket om filosofi och kinesisk kultur och att leva med värdighet. Detta kan ni se i mina filmer. Det är vad mina föräldrar gav till mig - värdighet.”
     En amerikansk familj skickade via en kyrklig hjälporganisation pengar för att täcka Woos skolavgifter. När Woo gick i high school var hans första ambition att läsa till präst.
    “Jag tycker om att hjälpa människor. Eftersom jag själv fick hjälp av andra människor, ville jag betala tillbaka till samhället. Och jag ville hjälpa de människor som behövde hjälp. Men prästerskapet ville inte acceptera mig. Jag skulle tro därför att jag var en konstnär. Och kanske hade jag för mycket saker i mitt huvud.”

Woo förlorade sin far när han var 16 år.
     “Han tyckte väldigt mycket om mig, men han ville att jag skulle vara realistisk. Jag var en drömmare och han tyckte att jag var orealistisk. Han var en lärare av “den gamla skolan”, väldigt traditionell. Och jag var något av en rebell, som James Dean, Elvis Presley. Jag gillade allt som han inte hade sett förut, som Beatles.” Och film. Mängder med film. När han inte var upptagen med diverse ströjobb för att hjälpa till med familjeförsörjningen, spenderade han största delen av sin fritid under 60-talet i flertalet biografsalonger, avnjutande en uppsjö “art films”, mestadels europeiska. Bland hans favoritregissörer finns namn som Bergman, Truffaut, Antonioni, Kurosawa och hans evige idol Jean-Pierre Melville, som regisserade Alain Delon som den anti-heroiske lejde mördaren Jeff (Chow Yun Fats rollperson i Woos The Killer bär även han detta skönklingande namn) i Le Samourai (1967). Woo fann något i dessa fantastiska regissörers filmer, något som han senare även fann hos Peckinpah och Scorsese - något som inte gick att finna i de inhemska produktionerna. Hong Kong filmerna var vid denna tidpunkt inget vidare, enligt Woo. Han ville visa att han kunde göra något bättre. Vid 19 års ålder gick Woo med i ett teatersällskap grundat av tidningen “Chinese Student Weekly” och började göra Super-8 och 16mm kortfilmer med lånade kameror.
     “Vi var en grupp unga människor som verkligen älskade film. Det fanns inte några filmskolor, så vi lärde oss genom att se alla de stora mästarnas filmer och genom att göra experimentfilmer.” Woo erkänner också att han “lånade” en hel del filmböcker från bokhandlare och bibliotek “på obestämd tid”...
     1969 hade Woo lärt sig tillräckligt mycket för att kvalificera sig för ett jobb som produktions-assistent hos, numera nedlagda, Cathay Film Studio. Under två år arbetade han upp sig till regi-assistent och flyttade över till Shaw Brothers enorma filmfabrik. Då, precis som nu var verklighetsflykt - billigt gjord och effektivt distribuerad med god lönsamhet - den produkt som var högst skattad bland producenterna i Hong Kong.
     Woo upptäckte snabbt detta och var så pass flitig att han inom kort fick det relativt prestigefyllda jobbet som regi-assistent åt Zhang Che, de “chevalereska kampsportfilmernas” urfader. Woo erkänner villigt att han har blivit starkt influerad av sin före detta arbetsgivare (den kylige svärdsvingaren i Ches Golden Swallow (1968) har setts som en föregångare till Chow Yun Fats ädla skummis-karaktär i A Better Tomorrow och The Killer). Efter ett par års kämpande regidebuterade Woo 1973, men filmen släpptes först i Taiwan året därpå under titeln The Passing Traveller and the Two Beauties. 1975 släpptes filmen i Hong Kong, efter en ordentlig omredigering för att gå igenom censuren, (tro det eller ej, men filmen ansågs vara alldeles för våldsam för de annars så våldsfixerade Hong Kong-kineserna!) betitlad The Young Dragons.
     Golden Harvest (Shaw Brothers största rivaler) skickade Woo till Korea för att göra två ultra-billiga kung-fu filmer. En av dem, The Hand of Death, (äks Shaolin Men, Countdown in Kung-Fu), är värd att notera, eftersom den hade action-komedi stjärnan Jackie Chan i sin första större filmroll. Under den kommande tioårs perioden gjorde Woo ett dussintal filmer, allt ifrån slap-stick komedi till kantonesisk opera. Han blev klassad som en komedi-regissör och behöll den etiketten även efter det att han flyttat över till Cinema City 1983. Samma år gjorde Woo det som skulle komma att bli hans första ”blodutgjutelse-film”, (ett samlingsnamn på en typ av mycket blodiga men samtidigt otroligt chevalereska actionfilmer) Sunset Warrior. Men han blev missnöjd med resultatet och lade undan filmen.
Sedan han regisserat ett par, som han själv kallar det, farsartade produktioner i Taiwan, svor Woo att han skulle gå över till något helt annat. Så, efter återkomsten till Hong Kong gick han över till Film Workshop (ett produktionsbolag grundat av demonproducenten/ regissören Tsui Hark). Här gjorde han A Better Tomorrow som satte en helt ny modern standard för Hong Kong-film. Den slog alla tidigare kassarekord, skvätte nytt blod över action-genren och etablerade honom tillsammans med huvudrollsinnehavaren Chow Yun Fat som de hetaste utav heta!
     Det är nu för tiden mer en regel än ett undantag att när man har gjort en (ekonomiskt sett) lyckad film så kommer det en uppföljare (även om huvudrollsinnehavaren dör i första delen...), så Woo lät sig övertalas att göra A Better Tomorrow 2. Ganska lägligt efter ABT 2s lansering återupptäcker någon Sunset Warrior, redigerar om den och släpper den under namnet Heroes Shed No Tears för att rida på ABT 2s succé.'
     Det var med den hypervåldsamma megasuccén The Killer som Woo slog igenom ordentligt internationellt. Kritiker från när och fjärran hyllade honom. Efter att The Killer blivit upplockad av en amerikansk distributör för en “art-house” lansering i USA började Hollywood så smått att vakna.
     Woo startade sitt eget bolag, Milestone Pictures. Han kunde nu lägga en mer personlig prägel på sina kaosfyllda produktioner. Under förarbetet med det Vietnam-baserade blodbadet Bullet in the Head blev han djupt chockad av massakern på Himmelska Fridens torg i Peking 1989. Han omarbetade manuset för att inkludera pro-demokratiska och anti-kommunistiska teman. Filmen blev kritiker rosad för sin enormt oromantiska syn på krig. Efter denna blytunga anti-krigsfilm gjorde Woo action komedin Once a Thief för att sedan färdigställa “alla actionfilmers moder” - Hard Boiled, som utspelar sig i Hong Kong i en nära framtid.
     Hollywood hade nu vaknat på allvar och diverse mer eller mindre prominenta producenter, regissörer och skådespelare åkte fram och tillbaka över Stilla Havet för att till sist locka över den store mannen. Med sin familj lämnade han Hong Kong, som bekant går en ganska osäker framtid till mötes, för en framtid i trygga(?) USA. Här har han med hjälp av bland andra kompisarna Sam Raimi och Quentin Tarantino fått igenom sin första, kanske inte helt lyckade, amerikanska produktion, med muskelmannen Jean-Claude Van Damme - Hard Target. Hollywood är inte riktigt vant vid Woos ganska fria stil när det gäller regi (och våld). Detta resulterade i en ganska stel och nedtonad film. Den fick bland annat omgranskas sex gånger(!) av censuren i USA. Vi får hoppas att kommande projekt med till exempel Tarantino kan bli mer lyckade assimileringar av österländsk- och västerländsk filmkonst. Nästa stora uppdrag för Woo blir att introducera “sin” megastjärna Chow Yun Fat för den västerländska publiken.