magasindefektnummertvånittonhundranittiosex

Förmodligen undgick det ingen med något som helst filmintresse att den polske filmregissören Krzysztof Kieslowski gick bort i mitten av mars, men i skuggan av mediernas sorgebesked om denna regissörs död, gick en av subgenrenas verkliga mästarregissörer bort. Natten till torsdagen den 14 mars, somnade Lucio Fulci in för sista gången.

Det kom inte som någon direkt chock, eftersom det är ett känt faktum att Fulci sedan slutet av åttiotalet lidit av ett svagt hjärta, men ändå slog det mig helt utan varning. Fulci skulle precis påbörja produktionen av sitt nya filmprojekt, “Mystery In The Wax Museum”, med ett manus som han själv skrivit, och var mycket nöjd med, samt vilket Dario Argento skulle producera och hjälpa till med vid postproduktionen. Det känns inombords att någonting speciellt är slut, Fulci var ju en av de regissörer som under min uppväxt bidrog till att skapa mitt fundamentala filmintresse. De flesta av hans mer kända filmer fanns på video i Sverige under videons tidiga år, “Zombie” (1974), “Staden med Levande Döda” (1980), “Huset på Kyrkogården” (1981), “The Beyond” (1981), “New York Ripper” (1982), “Ondskans Svarta Katt” (1980), “Skräckens By” (1972), och “Varghundens Utmaning” (1973), ja alla fanns de på Video Invest, VTC och Frekvensia under det tidiga åttiotalet.
     Född i Rom 17 Juni 1927. Han höll sig under hela sin uppväxt inom filmens värld, oftast då med okrediterat assistent-arbete. 32 år senare, 1959 regisserade han sin debutfilm,“I ladri”/ “The Theif”. Sen dess spottade han ur sig en eller flera filmer om året fram till tidigt nittiotal. Visst, somliga filmer håller inte samma stil som de kända skräckfilmerna, men de har ändå en klar Fulci-stil och attityd, oavsett genre. Och det finns förmodligen inte en enda genre som Fulci inte har trampat in på; spaghettiwesterns som “Django the Runner” (1966) och “Four of the Apocalypse” (1975), sexploitation som “Perversion Story” (1961) och “The Devil’s Honey” (1986), komedier som “Dracula in the Provinces” (1975) och “Operation Luna” (1964), våldsam maffiaaction som “The Smuggler” (1980), dunkla framtidskildringar i “Fighting Centurions” (1983), mystiska fantasy-äventyr som “Conquest” (1983), samt trevliga och mysiga familjefilmer som “White Fang” (1972) och “Challenge to White Fang” (1974) /../
     Den film som först fick uppmärksamhet var den giallo-aktiga “Lizard in a Womans Skin” (1971), där man under en dröm-sekvens bland annat såg mördade hundar med uppsprättade magar. Självklart var detta bara specialeffekter, men Fulci drogs inför domstol, och inte förrän Carlo Rambaldi visade upp de mekaniska låtsas-hundarna frikändes han. Man tvingades dock att plocka bort sekvensen ur filmen.
     Att hiskligt brutala specialeffekter låg Fulci varmt om hjärtat märktes även i filmen The “Psychic” (1977), där en kvinna i inledningssekvenserna hoppar ut för ett stup och blir totalt söndersliten i fallet. Kritikerna rasade och tyckte detta var fruktansvärt, men inte kunde de veta att detta endast var den lilla spricka som Fulci två år senare skulle komma att spränga öppen med de realistiska våldseffekter som finns i filmen “Zombie Flesh Eaters” (1974).
     Fyrtio år i branschen med all ära, men man måste påstå att höjdpunkten av Fulcis filmskapande ändå ligger runt slutet av sjuttio-och början av åttio-talet, då alla hans tunga filmer gjordes. Ett märkligt rykte påstår att Fulci tänkte sluta göra film vid slutet av sjuttiotalet, men när Enzo G.Castellari inte ville regissera en viss zombie-film föll lotten på gode Lucio Fulci. Fulci gjorde ett sista tappert försök, och med facit i hand så här tjugo år senare, tror jag inte att han ångrade sig, “Zombie Flesh Eaters” (1974) räknas till en av de absolut bästa italienska skräckisarna.
     Det som fascinerar mig mest med Fulcis filmer är den starkt surrealistiska tonen i dem, den mörka musiken och självklart effekterna. Men man känner även igen en Fulci-film på sättet den ser ut, det är inte så märkligt egentligen, eftersom Fulci hade för vana att använda sig av samma medarbetare relativt ofta. De klassiska filmerna,“Flesh Eaters”, “Huset” (1981), “Beyond” (1981), “Gates” (1980) och “Black Cat” (1980) fotograferades av Sergio Salvati, och redigerades av Vincenzo Tomassi. Tomassi redigerade nästan hälften av Fulcis filmer från tidigt sjuttiotal fram till hans sista film ”Voices From Beyond” (1991). Men Fulci regisserade inte bara sina egna filmer, han bidrog flitigt till andras filmer också, som t.ex. medförfattare till Riccardo Freda’s “The Horrible Dr. Hichcock” (1961), specialeffekterna i Gianni Martuccis “Red Monks” (1988), produktionsövervakare på Robert Martin’s “Murder Secret” (1989) (som även Tomassi klippte), för att nämna några filmer han varit med om.
     En annan kul vana som Fulci hade på senare år, var att han nästan alltid gjorde cameo-roller i sina egna filmer, då oftast som polis eller obducent, men i filmen “Nightmare Concert” (1990) tog han steget fullt ut och spelar själv huvudrollen som skräckfilmsregissören som blir besvärad av de hemska filmer han regisserat. Så tyvärr blir det inte några fler Fulci-produktioner, såvida inte någon använder Fulcis manus till “Mystery In The Wax Museum” och gör en film utav den (”Gaston Leroux’s The Wax Mask” spelades in sommar 1996 med Sergio Stivaletti som regissör, defekt.anm.) Lucio Fulci avled i sitt hem i Rom torsdagen den 14 mars, 69 år gammal, efter sig lämnar han ett arv av mycket bra filmer.

Jason Meredith