Varför det blev just vi berodde nog på en lyckad timing. De blonda svenskorna må vara vackra flickor, men egentligen är de inte sexgladare än några andra, kan man förmoda. Våra filmer var heller inte bättre eller roligare än andra länders, snarare tvärtom. Medan italienska sexkomedier visade pojkar och flickor som flirtade på vespa runt Colosseum till Nino Rota-jazz eller bjöd nya visioner av ett nunnekloster, stal sig de svenska paren en klumpig rulle i höet till repliker som “Satans gylf!” Vi fick emellertid under en period visa lite mer än vad andra fick visa, våra flickor ser ju aptitliga ut, så några smarta filmare slog mynt av detta precis under denna rätta period.
     Att det inte blivit mycket kultur av detta förstår man om inte annat på de rescensioner filmerna fick, men eftersom denna tidning ju har ett i jämförelse annat sett att se detta på, vill vi, icke utan viss stolthet över detta kultur(?)arv, presentera en ärlig och seriös bild av detta fenomen som alla hört om men få fördjupat sig i. Vi har till skillnad från gårdagens sura filmkritiker försökt ta ämnet på allvar. Försökt, det har vi gjort, ja.
     För om man fördjupar sig i dessa filmer, märker man mycket snart, att det under ytan gömmer sig ... mycket, mycket litet. Men på vägen fram till detta resonemang har man mycket, mycket roligt. Mycket nöje.

Jan Lumholdt