Sex på film är förmodligen ca en dag yngre än filmen själv, om inte lika gammal. Sett ur en annan synvinkel har det tagit mycket lång tid att visa sex på film, på ett naturligt sätt. Det har kanske inte lyckats ens hundra år senare. Många har försökt, så mycket som man nu fick. I USA rådde ända fram till åren runt 1970 Hays-coden, som hade mycket restriktiva regler för vad som fick sägas och visas. I många andra länder rådde liknande bestämmelser, så även i Sverige, men här skulle en del tillåtas, visserligen mindre än man kan tro, men fullt tillräckligt och många år tidigare än i andra länder. Och till mycket väsen, ilska och förtjusning. Dessutom fanns här massor av söta flickor...
     När Arne Mattson 1951 gjorde “Hon dansade en sommar” tog det rejäl fyr, icke minst i byxan på amerikanska biobesökare, som bänkade, eller baksätade sig på drive-inbion, för att få se Ulla Jacobsson och Folke Sundquist bada nakna i midnattssolens sken. Två flugor i en smäll. Två nakna bröst, framför allt, och vilken smäll sen! Sverige blev världsberömt på nytt, och även om nästan ingen idag minns den här, riktigt bra, filmen, med bl.a. John Elfströms fina, seriösa prestation som fördomsfull präst, och att Arne Mattson var en duktig regissör, så minns man nakenbadet. De olyckliga ungdomarna gjorde mången svensk, och senare även utländsk, filmproducent hjärtligt lyckliga. Nakna badade man sig genom åren I titlar som Ingmar Bergmans ”Sommaren med Monika” (1953 am. titel: “Monika - the Diary of a Bad Girl”) var det nog inte på förhand så utspekulerat. I Egil Holmsens “Hästhandlarens Flickor” (1954) var det det nog desto mer. Faktum började fastställas, i utlandet var förväntningen på en svensk film att det skulle bli naket. Så skedde ibland, men inte alltid. I “ ”Rymdinvasion i Lappland” (1959), en av alla tiders mest defekta svenska filmer, låter man således flickan ta sig en uppfriskande dusch, sedd genom ett genomskinligt förhänge, innan hon rövas bort av det ludna monstret (som inte har något med rymdinvasionen att göra) i Kirunavaara. När David F Friedman, producenten som distribuerade “Sommaren med Monika” i USA, många år senare tillfrågades ifall han såg “Smultronstället” och ”Det sjunde inseglet” svarade han, att han aldrig fick tillfälle, men hade undrat om de hade några bara bröst (det hade de inte).
     Charmen med Lars-Magnus Lindgrens båda succéer ”Änglar finns dom?” och “Käre John”, båda med Jarl Kulle och Christina Schollin, var säkert att man dolde mer än man visade och sa, men ändå tydligt förklarade vad det handlade om. En annan charmfaktor var ännu säkrare den, att dessa båda ungdomar inte var olyckliga, utan njöt av varandra och av livet. Filmerna, som kom 1961 och 1964, blev stora utlandsframgångar, och det badades i bägge.
     Hittills bjöds den hudhungrande publiken, låt vara mer än den amerikanska, på mer eller mindre snabba glimtar av de kroppsliga behagen, och inte mycket mer. Tills den helt pornografiska filmen kom, var det 1965 några år kvar, men när det året dansk-svenska samproduktionen “Jag - En Kvinna” gick upp på biograferna, slog den de flesta rekord, både ifråga om biljettintäkter och naket innehåll. ”Var det vår Herre som skapade kvinnan - eller var det Mac Ahlberg?” kunde då läsas i en av våra kvällstidningar om den duktige filmfotografen som skulle bli en av Sveriges ledande auteurs på sexiga filmer, och hans regidebut. Kvinnan spelades med entusiasm och sann sex appeal av nybörjaren Essy Persson, som ingalunda var blond, men som gick hem i USA ändå. Svenskor var heta, hårfärg egal. Fast Lena Nyman var ju blond, det såg fler amerikaner i “Jag är Nyfiken gul” än i någon annan utländsk film, ett rekord som står sig än idag. Året är 1967, och den förvånade (?) regissören Vilgot Sjöman.
     Så kommer perioden av vår världsmarknad i sex (och ännu mera massor av söta flickor). Ahlberg fortsatte med “Jag - en Markis”, “Fanny Hill” och “Jag - en Kvinna 2”. Den amerikanske sexploateringsmästaren Joe Sarno, som 1968 gjorde Sverige till sitt andra arbetsland, debuterade här med “Jag - en Oskuld” (märker någon det kreativa inslaget vid betitlingarna?). Om USAs store producent av sexfilm var Dave Friedman, så var Sveriges svar Inge Ivarson, gammal filmräv med såväl Arne Mattsson-rysare, som Tore Skogman-komedier bakom sig, bland mycket annat, som såg vad som hade hänt, och vad man förväntade sig av svensk film. Detta skedde via filmer som “...som havets nakna vind”, ”Eva - den utstötta” (i Amerika kallad “Swedish and underage”... helt enkelt genialt, va!), “Skräcken har 1000 ögon” och så “Ur Kärlekens Språk”.
     Vissa av dessa filmer var utformade som ren och skön fiktion (leverantörerna Arthur Lundquist och Gustav Sandgren var några av de respektabla - ej alltid av filmarna respekterade - författarna), andra mer eller mindre maskerade som moraliter eller upplysningsfilmer, och som sådan satte i oktober 1969 Torgny Wickmans ”Ur Kärlekens språk” sitt outplånliga spår. Här fick för första gången en chockad biopublik uppleva ett äkta samlag på vita duken! I rätt god smak, dock, och sakligt kommenterat av en i filmen medverkande samtalsgrupp bestående av Maj-Britt Bergström-Walan och Inge & Sten (Hegeler), den tidens stora sexologer, samt filmens stjärna, den obetalbart torre dr Cullhed./../
     Dåvarande svenske censurchefen Erik Skoglund såg filmen två gånger, och måste därefter ta tre dagars semester! Socialstyrelsen rekommenderade att man barnförbjöd den - ett ovanligt drag här, i Sverige barnförbjuds ju annars främst våld. I USA beslagstogs filmen i tullen, och förklarades obscen. Därefter följde en 20 månader lång rättsprocess (alltså ännu längre än O.J Simpson-affären), och dr Bergström-Walan vittnade i federala domstolen. Den frikändes 1971, efter beslut i Högsta Domstolen i Washington. I London demonstrerade 30 000 engelsmän på Trafalgar Square, ledda av bl. a. Cliff Richard. Den förbjöds i Norge! När Robert DeNiro tar ut Cybill Shepherd på bio i “Taxi Driver”, är det en “Kärlekens språk”-film de ser.
     Nu fanns det ett annat läger i Sverige vid den här tiden, nämligen kvinnorörelsen, samt en vänsterintellektuell krets som, med flammor i blick, tog upp kampen mot dessa filmer och därtill besläktade företeelser. Sådana måste den kvinnliga recensent haft, flammor i blick - i alla fall måste något ha skymt, som angrep kvinnorna i “Ur Kärlekens Språk”, och klagade på att alla ser ut som Sofia Loren. Det gör de inte! Ryktbarheten hos “Ur Kärlekens Språk” (och Wickmans tre uppföljare), gav två följder. Dels blev det stor kommersiell succé, dels öppnade den dörren för en betydligt mer vågad sexfilm, man vågade - och tilläts nu visa allt. Vågade, förresten, snart skulle tiden komma då man inget val hade, om man ville ha publik.
     De tidiga 70-talsåren bjuder dock rätt välgjorda sexfilmer, med några av våra mera kända skådespelare, med mycket hammondorgel på ljudspåret, och tillagade av rutinerat folk. I flera fall har dom senare blivit framgångsrika fotografer i Hollywood, som Mac Ahlberg, dansken Mikael Salomon och Tony Forsberg. Ulf Brunnberg, Heinz Hopf, Leif Ahrle, och “Loffe” Carlsson var några av hingstarna. I Joe Sarnos ”Någon att älska” innehas den manlige huvudrollen av Tages-sångaren Tommy Blom, och musiken har komponerats av ABBAs Benny Andersson och Björn Ulvaeus! /../ I Torgny Wickmans sedlighetskomedi ”Kyrkoherden” finns förutom Jarl Borssén och ”massor av söta flickor”, ett “cast of thousands”, med namn som Cornelis Wreeswijk, Margit Carlquist (från ”Sommarnattens leende”), Kim Anderzon, Håkan Westergren, Dirch Passer, Magali Noel (från Fellinis “La dolce Vita”), Tor Isedal, och John Elfström. Det var visst nästan politiskt korrekt med sån här film, vid den här tiden, vilka de inblandade än var.
     Så kom det oundvikliga, den helpornografiska filmen. Varför lägga ner resurser på manus, foto, och professionella skådespelare, publiken ville ju egentligen se ”the old in-and-out”. I Sverige kom den första 1973, den idag, och säkert helt rättvist så, bortglömda Bäddat för lusta, vilken även är den första långfilmen i färg från Göteborg, och i USA kom “Långt ner i halsen”. Porr hade vid den här tiden ett nyhetsbehag, nästan en hipfaktor. Aftonklädda par besökte biograferna tillsammans, och det kallades porno chic. Dansk gladporr, som t ex Tecken-filmerna, i vilka även en del svenskar, som Anna Bergman och Ricky Bruch, medverkade, gick hur länge som helst på de svenska biograferna, och det ansågs hur normalt som helst att gå och se dem. I ett par år till gjordes filmer utan samlagsscener, t.ex. 3D-klassikern ”Champagnegalopp” med Ole Søltoft, Roffe Bengtsson och Martin Ljung, Torgny Wickmans “Anita” med Christina Lindberg och Stellan Skarsgård och “Jorden runt med Fanny Hill”, Mac Ahlbergs uppföljare, där Fanny får uppleva internationella sinnligheter i Venedig, Los Angeles, München och Hong Kong innan hon kommer hem till Stockholm igen. /../ Inte sällan tog man nu i utlandet, för vilket dessa filmer ju främst var gjorda, och la till s.k. inserts vid den här tiden. Det var närbilder på pumpande könsorgan, mer eller mindre väl passandes ihop med originalfilmen. Utlandet ville helt enkelt ha mera sex än vad Sverige kunde leverera. Oldtimern Inge Ivarson hoppade nu ombord, serverandes rätt så eleganta porrfilmer som blev stora exportframgångar.
     Denna den sista del av den svenska sexfilmseran bjuder titlar som sextiotalistgenerationen kan ha stött på någon gång, och som rent av väcker nostalgiminnen? Mac Ahlberg tog sig pseudonymen Bert Torn och debuterade under detta namn med pilsnerporrisen “Porr i Skandalskolan” 1974 (det idag ganska negativt laddade uttrycket porr var vid denna tid tydligen käckt nog att användas i titeln till denna sexbuskis. Man döpte dock senare om den till Skandalskolan). Han följde upp denna med ”Flossie”, ”Justine & Juliette” och “Bel Ami”, eleganta tramsfilmer med internationell rollista, stiliga litterära förlagor, “och massor av söta flickor”. Huvudrollsinnehavarna Jack Frank och Harry Reems dubbades till svenska av Lars Lind och Börje Ahlstedt och de tillhör några av de få porrfilmer som det kan vara roligt att se och som åldrats väl, sin genres Snobbar som jobbar, kan man säga. De små reklamfilmerna för Björn Borg-underkläder har Mac Ahlberg att tacka för mycket.
     Den jordnäre Torgny Wickman gjorde “Ta mej i Dalen” 1977, modigt nog utan att använda pseudonym, men det blev hans sista, inte på grund av sin ärlighet, men på grund av att svensk sexfilm inte längre lönade sig. Ett politiskt filmklimat av helt annan egenskap frodades i Sverige, även det, det etablissemangskritiska, som ringar på vattnet efter våren -68. Där var Inge Ivarson & C:o's “sköna sex” en företeelse som sågs med oblida ögon, och en del av dessa satt dessvärre i huvudet på personer som delade ut produktionsstöd, etc. Man kan även anta, utan att vara alltför fördomsfull, att det fanns gott om fula fiskar på den ekonomiska sidan av saken, som lurade folk på pengar, vad gällde de utländska rättigheterna. USA skulle snart ha sin jättebit av marknaden, eftersom allt nu var tillåtet där. Swedish Erotica kom att bli ett av pornofilmens stora amerikanska bolag, dock bara svenskt till namnet. Ej heller filmer som den på 60-talet producerade “International Smorgasbord” var av skandinavisk extraktion, och ingalunda dess stjärnor The Swenson Twins heller.
     Ett par kuriositeter skulle vi hinna med innan det var dags att tacka och packa ihop. En heter “Jag vill ligga med din älskare, Mamma...” och en annan “Fäbodjäntan”. Hur en film där en medelålders, rätt oattraktiv norska med peruken på sned onanerar med en falukorv kan ta sig in i den svenska folksjälen, kan man verkligen fråga sig, men så blev, i alla fall nästan, fallet. ”Fäbodjäntan” i regi av “Lawrence Henning” (egentligen Joe Sarno) inspelad 1978 blev också Schwedenfilmens fall, och kanske även vissa skulle kalla den dess höjdpunkt. Mac "Bert Torns" Ahlberg sista epos, kallat ”Molly” var, trots internationell besättning ledd av Marie Forså, en rätt lessen film.
     Sen blev det inte mycket mer. “Sommaren med Wanja” (1980) var ett tappert - och uselt - försök att hålla fanan uppe (fast den har ett rätt bra jazzsoundtrack, ett klassisk alla-ligger-i-en-stor-hög-slut) /../ och “Ligga i Lund” (1982) är ett stycke pinsamhet som älskas endast på den mycket generöses villkor - och bara i Lund. Sommardansen var slutligen över. Men den varade i mer än 25 år - inte så tokigt. Allting har en ände. Till och med falukorven...

Jan Lumholdt och Pidde Andersson