magasindefektnummerfyranittonhundranittiosju

Modetrender, svart medvetenhet, urbana situationer. Tillsammans med ett liberalt filmklimat födde de på 1970-talet en av de märkvärdigaste av genrer. Blaxploitation-filmen är lika delar tidstypisk som tidlös, därtill unik. Och inte så lite underhållande. /../ 70-talets explosion av actionfilmer som kom att döpas till “blaxploitation”, “black exploitation” ibland “blaxplo”, föddes naturligtvis i en filmvärld där Bill Robinson och Rita Hayworth fått göra som de ville med varandra. Det fick de också, Hays-coden var definitivt ur bruk 1970, samtidigt som det inte längre var olagligt med sexuella teman i filmerna. /../ Producenterna började jobba. För budskapet, och pengarna.

De stora bolagen var först. Jules Dassins “Angivaren” (Uptight; Paramount, 1968) var en tidig giv. /../ Den hade däremot Ossie Davis som nöjaktigt filmade Chester Himes-deckaren “D ö'grävar'n & Co” (Cotton comes to Harlem; MGM, 1970), och banade väg för Gordon Parks andra film. Parks var den förste svarte regissören på ett storbolag och debuterade med “Med knutna nävar” (”the Learning Tree”; Warner, 1969). /../ Så kom “Mitt namn är Shaft” (Shaft) och det var 1971. /../ Det var fritt fram i filmer för; nakenscener, sex, våld, dåligt språk, droger m.m, m.m. Allt togs i bruk i den genre som nu skulle ta full fräs. Gamla hedervärda MGM låg bakom Shaft-filmerna och den gamle L.B. Meyer skulle vänt sig i graven ifall han sett (och hört) vad som försiggick. /../ Tur var det väl även att L.B.s bolag inte stod bakom “S weet Sweetback’s Baadaasssss Song” (1971) /../ Filmen, den fortfarande kanske värste (och bäste) av dem alla, var en mans verk. Melvin van Peebles regisserade, skrev, klippte, producerade, spelade huvudrollen, och gjorde musiken till en av de första icke-porrfilmerna som fick sig den så fruktade X-stämpeln (av en helvit jury). Den slog ner som en bomb. /../ En gång bigott och fördomsfull mot svarta går han i filmens slutscener med i en militant pro-svart organisation, blott en föraning om aktionerna i “Sweet Sweetback’s Baadaasssss Song”. /../ Sonen Mario har tagit över faderns mantel, och särskilt “New Jack City” (1991) har starka stunder. /../
Tillbaka i Harlem var Gordon Parks, jr (Gordons son) med den tredje milstolpen av filmerna som förändrade världen runt 1970. “Superfly” (1972) håller mycket väl. /../ I titelrollen gjorde Ron O'Neal sin stora och enda viktiga insats, och där skulle han kanske stannat. Draget att spela in en uppföljare (som han dessutom regisserade) var i alla fall så fel. “Superfly T.N.T.” (1974) har en fin titel, men resten har vi enligt samstämmiga råd glömt. “The Return of Superfly” (1990) är ett föga upphetsande försök till revitalisering, intressant bara på grund av en tidig roll av Samuel L.Jackson. /../ Det är runt 1972 det börjar ta fart. Storbolagens drag hade inspirerat småbolagen, B-films producenterna, att hoppa på pimpmobilen. Snart tog de helt över produktionen. Under de närmaste tre åren gjordes ca 200 blaxplos av varierande kvalitet. AIP (American International Pictures) stod för några av de bästa/ värsta, och de största stjärnorna var f.d. fotbollsproffsen Jim Brown och Fred Williamson. Brown var “Våldets Man” (Slaughter) i AIP’s första svarta actionrulle 1972, och den gav ifrån sig en uppföljare ett år senare. Slaughter är Vietnam-veteran (som de som inte är hallickar ibland är) och är en rätt hygglig kille som man inte vill reta upp. /../ Genrerna blev snabbt fördelade. Den svarta ensemblen aktiverade sig medelst hämnd (“Gordons sista strid”, “Hit Man” och “Coffy - livsfarlig hämnare”), kung fu (“Black Belt Jones” och “T.N.T. Jackson”), i vilda västern (“Boss Nigger” och “Den våldsamma flykten”), som svart-vita polisteam (“Massakern på 100:e gatan” och “Detroit 9000”), och som gatslynglar-som-växer-upp-till-storgangsters (“The Mack” och “Black Caesar”). Skräckfilmerna var den kanske märkligaste avarten (“Blacula -blodsugaren”, “Blackenstein” och “Dr Black, Mr Hyde”), och slav-historierna (“Mandingo”, “Drum” och Russ Meyers' “Blacksnake”) den mest utskällda. /../ Många av filmerna var nyinspelningar i svarta miljöer. “Hit Man” är en svart “Ta fast Carter!”, “Cool Breeze” en svart “I asfaltens djungel”, “The $6000 Nigger” inspirerades av TV-serien “The Six Million Dollar Man” och “Black Caesar” var en svart “Little Caesar”. /../ Vassast var Pam Grier i “Coffy hämnare utan nåd”. Den regisserades av Jack Hill, tillsammans med Larry Cohen en av de bästa vita filmarna på området. /../ Grier och Hill kom tillbaka i “Foxy Brown - hämnare utan nåd”, ännu en hämndaktions historia. /../
Intresset för blaxploitaion-genren är lika stort som omvärderande. Video- etiketter ger ut allt från storfilmer i “Shaft”-klass till obskuriteter som “Disco Godfather”. Den nystartade brittiska Superfly-etiketten lovar gott för framtiden. Fred Williamson, åter hemma i USA, tog i fjor kontakt med de största generationsstjärnorna de arga till sin och Larry Cohen’s “Hot City” (Original Gangstas; 1996). /../ Med John Singleton’s nyinspelning av “Shaft” blir även storbolagen med i gamet igen. /../