magasindefekthalloffame

Hans brokiga karriär, liv och leverne beskrevs i Tim Burtons biopic “Ed Wood” (1994), men trots detta - trots alla böcker, artiklar, dokumentärer, biografier och filmer - vet vi ändå inte mycket om honom. Vad vi vet är, att han lämnat omisskännliga spår efter sig i filmhistorien via filmer som både regissör, skådespelare, manusförfattare och producent. Mängder av intetsägande och filmtekniskt perfekta högbudgetproduktioner har genom åren kommit och gått, för att sedan falla i total glömska. Men den som sett en film signerad Ed Wood kommer aldrig att glömma den...
    Edward Davis Wood, Jr. föddes den 10 oktober 1924 i Poughkeepsie, en småstad utanför New York. Han växte upp i en medelklassfamilj, bestående av pappa Edward Wood, Sr och mamma Lillian Phillips Wood. På sin 11-årsdag fick han en egen filmkamera, en Kodak City Special, och var sedan dess fångad av filmen. Intresset blev så stort, att han jobbade extra som biografvaktmästare på The Bardavon Theatre, då han gick sista året på high school. Efter tre års tjänstgöring för marinkåren i Stilla Havet (1942-1945) kom han hem och började studera teater vid Kings School of Dramatic Arts, Frank Lloyd Wright Institute i Washington, D.C.
    Därefter, 1947, bar det av till Hollywood där han året därpå regidebuterade med western-kortfilmen Crossroads of Laredo, och satte upp krigsdramat “The Casual Company” på Village Playhouse. Sedan var karriären i full gång: Han spelade sheriff i pjäsen “The Blackguard Returns” på the Gateway Theatre, samt formade bolaget Story-Ad Films tillsammans med Robert Ganon. Han agerade stunt double i Samuel Fullers film “The Baron of Arizona”, med Vincent Price i en av rollerna. Gick med i the Screen Actors Guild, regisserade TV-dramat “The Sun Was Setting” för KTTV Studios, mötte producenten George Weiss, och skrev manuset till “Vakima Canutts The Lawless Rider”. 1953 gjorde han ”Crossroad Avenger” för TV, samt kortfilmen “Boots”. Samma år möter han barndomsidolen Bela Lugosi, som får en roll i hans långfilmsdebut “Glen or Glenda?” En fantasidokumentär, i vilken Wood under pseudonymen Daniel Davis agerade titelrollen som transvestiten Glen och hans alter ego Glenda.
    Eftersom Wood var transvestit och hade för vana att regissera sina filmer iklädd damjumper (den på 50-talet populära angorajumpern var hans absoluta favoritplagg), samt påstod sig vara den ende soldat, som landstigit på fientligt territorium iförd rosa trosor och Bh under uniformen, kan man med rätta tolka filmen ur ett självbiografiskt perspektiv. Det bör dock nämnas att Ed var en erkänd kvinnoförförare. Valda Hansen, en av hans flickvänner har sagt, att han älskade kvinnor så mycket, att han ville ha dem både på utsidan och insidan. Att han trivdes bäst i kvinnokläder hade han upptäckt redan i tonåren och efter teaterstudierna - innan ankomsten till Hollywood - uppträdde han som Halvman/Halvkvinna i en turnerande freakshow. Hans kvinnliga “jag” hette Shirley Dessa personliga reflektioner och erfarenheter resulterade i just “Glen Or Glenda?”, samt i romanerna “Drag Trade” och “Death of a Transvestite”.
    Efter “Glen or Glenda?” följde filmen “Jail Bait”; arbete som dialogue-coach för Lugosi på “The Red Skelton Show”; “Bride of the Monster”; manuset till William M.Morgans “The Violent Years”, baserad på hans “Teenage Girl Gang”; han börjar filma “Rock and Roll Hell”, som senare övergavs; gör “Final Curtain” och “The Night the Banshee Cried” för TV; bildar Atomic Productions med Major J.C. Foxworthy, U.S.M.C.; får manuset “Queen of the Gorillas” filmat av Adrian Weiss under titeln “The Bride and the Beast”; gör färdigt “Plan 9 from Outer Space” och “Revenge of the Dead”; samt regisserar kortfilmer för amerikanska regeringen, däribland “Aviation Fuel Measurement Systems”; “Sextant”; och “Radar”. Gör långfilmen “The Sinister Urge”; författar manuset till Boris L.Petroffs “The Shotgun Wedding”; arbetar för Sam Yorty på KTTV; och samarbetar med A.C.Stephen på “Orgy of the Dead”, baserad på Woods roman med samma namn. Gör “The Photographer” i samarbete med Joe Robertson; skriver manus till Don A. Davis “Gun Runners” och Jaques Descents “Operation Redlight”. Don Davis gör filmen ”For Love Or Money” efter Woods roman “The Sexecutives”; Wood gör “Take It Out in Trade”; samt producerar en 7inch (singel) skiva, där vännen Tor Johnson läser Wood-berättelsen “The Day the Mummy Returned” och Criswell läser “Final Curtain”. Gör sina sista långfilmer “Necromania” och “The Only House”, skriver manus till filmen “The Undergraduate”, samt diverse 12-minuters porrfilmer för “Swedish Erotica”. Han skriver och spelar två roller i A.C. Stephens “Fugutive Girls”; samt 12 kortfilmer för Sex Education Correspondence School tillsammans med Charles Anderson. Med andra ord: Ed Wood var en extremt produktiv man!
    Trots detta hade han aldrig tillräckligt med pengar och kapital. Han skrev ett 70-tal massmarknadsromaner i billighetsupplaga (mest om sex, skräck och brott) för att få ihop pengar till sina filmprojekt, mat, hyra, sprit och nya damunderkläder. Det faktum att han oftast publicerade böckerna under eget namn, vittnar om att han var stolt över dem. De gånger han skrev under pseudonym var det som Woodrow Edwards, Kathleen Everett (hustrun Kathy Woods namn som ogift), eller något namn som lät bra typ. Ray Jones, Dick Trent, Frank Lennon, och John Quinn. För många var Ed Wood “this old drunk who wrote porn”, men enligt förläggaren Bernie Bloom var han; “the most prolific writer I've ever known. And the fastest. He could write better drunk than most writers could write sober”.
    Woods tidigast publicerade roman är den 160-sidiga “Black Lace Drag”, från 1963. Materialet, i likhet med långfilmsdebuten, är självbiografiskt och huvudpersonen heter även här Glen - alias Glenda! I “It Takes One To Know One” (1967), berättas historien om hur och varför Don blev Donna... - det är den enda Wood-romanen som är indelad i olika kapitel, med rubriker som “A Matter of Rape” och “A Very Gay Party”. “Raped In The Grass” (1968), är en “pictorial novelization by Ed Wood, Jr.” med 80 svartvita foton. På baksidan står att läsa: “Photos and novel adaption from the film Raped in the Grass”. Eftersom denna film inte existerar är det mest troliga, att Wood skrivit romanen utefter bilderna. Som N.V. Jason, skrev Wood “Hell Chicks” (1968), en historia om de tuffa brudarna Pussy, Pisser, Sissy, Syph och deras vänner. Man har antagit att Wood skrev den då han var kraftigt berusad, eftersom romanen helt struntar i grammatiska regler. Hans sista publicerade roman bar titeln “TV Lust” och kom 1977. Utöver dessa skrev han även ett hundratal korta noveller, som publicerades i olika tidskrifter. Allt för att dryga ut kassan.
    Finansiärerna var få, och deras krav extrema. En affärsmann krävde att hans odåga till son skulle få huvudrollen i Bride of the Monster; och två frireligiösa herrar investerade i “Plan 9” på villkoret att filmteamet döpte sig osv. Trots att Wood alltid accepterade producenternas villkor (han var den förste att stiga ner i vattnet vid massdopet i pastorns swimmingpool) räckte pengarna aldrig till... som då han sålde andelar till en film och någon upptäckte att matematiken inte gick ihop och att hundraprocentsvallen var sprängd! Det gick så långt, att han under sina sista år inte längre kunde lösa ut sin pantsatta skrivmaskin. Han knackade på hos vänner och bolag, bad att få låna en skrivmaskin och satte sig i ett hörn och skrev. “Idioter, idioter, idioter”, sägs han ha mumlat, då han berusad eller skälvande av bakfylla linkade fram på Hollywoods bakgator med händerna fulla av manus, som ingen ville ha.
    Tre dagar före den dödliga hjärtattacken den 10 december 1978 (i en lägenhet på Laurel Canyon Boulevard), vräktes han för sista gången. Allt han och hustrun Kathy fick med sig, var en sliten portfölj med osorterade bok- och filmmanuskript. Det verk, som Wood hoppades skulle betyda ett genombrott, Lugosi... “Post Mortem” försvann i städningsmanskapets soppåsar tillsammans med spritflaskorna och damunderkläderna. Hans hustru Kathy, berättar: “They allowed us one suitcase. Ed had this handwritten manuscript on Bela Lugosi that was almost finished. It was called Lugosi: Post Mortem. It was funny, Oh God it was funny. It may have kept him alive just to have that one book. It broke Eddie's heart to leave that behind. Eddie's files, papers, scrapbooks, it was all lost.” “Post Mortem” var en skildring av livet med Bela Lugosi under dennes sista levnadsår baserat på Woods egna erfarenheter. Initiativet togs av Blue Dolphin Records, ett multimediaföretag som sysslade med Rockskivor, och det hela skulle resultera i en bok och en film. I rollen som Lugosi ville Wood ha den i Dubrovnik upvuxne skådespelaren Peter Coe (eg. Peter Knego) känd från bl.a. Roger Cormans “The Secret Invasion” (1964). Karl Johnson skulle axlat manteln i rollen som sin storvuxne far.
    Det som är det roliga (och otroliga) med många av de skådespelare, som Ed Wood använde sig av är, att de är lika okända och dåliga som hans filmer. Ofta var de hans vänner och bekanta som agerade i filmerna: Norma McCarty, Edith i “Plan 9”., var en av dessa, Dolores Fuller en annan. Fuller spelade Barbara i “Glen or Glenda?”; Marilyn Gregor i “Jailbait”; och Margie i “Bride of the Monster”. Hon var inte enbart skådespelerska, utan även låtskrivare som skrev för bl.a. Elvis Presley, Nat King Cole och Duane Eddy. Kompisen Paul Marco, spelade polismannen Kelton i “Bride of the Monster”; “Plan 9”.; och “Night of the Ghouls”, samt var assisterande producent till den sistnämnda - Hans enda bidrag till filmhistoriensutveckling. En av de vänner Wood använde sig av mest var James “Duke” Moore (1913-1976); Lem i “The Streets of Laredo”; Lt.Harper i ”Plan 9”.; The Actor i “Final Curtain”; Lt.Daniel Bradford i “Night of the Ghouls”; Sgt.Randy Stone i “The Sinister Urge”; och Frank Riley i “Take it Out In Trade”. Hans bror, Ernest Moore, producerade Woods kortfilm “Final Curtain”, en av Ed Woods personliga favoriter jämte “Plan 9”. Många av dessa sk. aktörer finner vi enbart i Woods filmer, som t.ex. Mona McKinnon, som filmdebutterade i rollen som Miss Willis i “Jail Bait”; och vars karriär slutade med rollen som Paula Trent i “Plan 9”. Den man som betytt mest i dessa sammanhang är dock Conrad Brooks, som dyker upp lite här och var i små obskyra roller...