magasindefekthalloffame

Pamela Suzette Grier föddes 1949 i Winston-Salem, North Carolina. Hennes favoritfilm är Martin Scorseses ”Tjuren från Bronx” och favoritskådespelerskan heter Meryl Streep. Dessa känner säkert de flesta till, men vem är denna Pam Grier?!

Då Pam fortfarande bodde hemma i Colorado ägnades collegestudierna åt läkevetenskapen, men efter flytten till UCLA i Los Angeles blev det film och skådespelande för hela slanten. Till en början tyckte hon själv, att hon inte var tillräckligt vacker för att stå framför kameran. Trots detta fick hon filmdebuterade som partygäst - en ytterst liten och blygsam bifigur - i Russ Meyers “Beyond the Valley of the dolls” (1970). Hon arbetade annars som receptionist på Samuel Z. Arkoffs filmbolag AIP - American International Pictures. Hit kom regissören Jack Hill, som gjorde många filmer för AIP producenten Roger Corman. Han föll direkt för hennes utstrålning och bad henne provfilma. Detta resulterade i en roll i Hills “The Big Doll House” (1971), till vilken hon även sjöng ledmotivet. “The Big Doll House” är ett kvinnofängelse, som styrs med järnhand av en sadistisk förståndarinna och hennes stab. En nytillkommen manlig läkare befarar att de lesbiska vakterna förgriper sig på internerna, men kan ingenting bevisa. Till slut får fångarna nog, övermannar personalen och tar sig ut i friheten. Filmen slutar med att Jack Hill själv, i en humoristisk cameo, plockar upp den sista rymlingen i sin jeep. Det är ett snabbt och välberättat äventyr, där sex och våld blandas med komedi. Sid Haig i rollen som fruktförsäljare - med mer än bara en banan i fickan - står för den sist nämnda biten.
    För att kunna göra filmen så billigt som möjligt, förlades handlingen och inspelningen till Filippinerna. Corman hade precis avslutat en krigsfilm där med Jack Nicholson, så han visste att det var ett gynnsamt klimat - ekonomiskt sett. Utrustningen var primitivt och omodern (kameran var från 30-talet), men där fanns ett stort tekniskt kunnande och enorm skicklighet. Inspelningen tog inte mer än tre veckor och det färdiga resultatet blev en av de första och mest inflytelserika av sitt slag. En av de filmer som grundlade den populära, men något tvivelaktiga “Brudar bakom galler”-genren.
    The Big Doll House blev en stor ekonomisk succé, som spelade in sina produktionskostnader flera gånger om. Roger Corman och hans nygrundade bolag New World Pictures gick med vinst, vilket innebar att man gjorde en uppföljare: “The Big Bird Cage” (1972), som även den spelades in på Fillipinerna med Jack Hill bakom- och Pam Grier framför kameran. Sid Haig spelar en revolutionär latinamerikansk ledare i en namnlös diktatur och Grier är hans älskade vapendragerska. Naturligtvis står även ett kvinnofängelse, bevakat av homosexuella manliga vakter, i centrum för handlingen. Från utsidan lyckas Haig och Grier planera och organisera ett upplopp, så att de onda straffas och de goda segrar till slut. En medioker film vars filmaffichen dock hör till en av de mest fantastiska någonsin. Quentin Tarantino förevisade den stolt i en intervju för BBC, då han håller upp den framför kameran och med ett leende på läpparna berättar att filmen är minst lika fantastisk som postern. Trots detta blev det inte den framgång man hoppats på och Hill tog ett kort uppehåll från filmbranchen.
    Grier och Haig fortsatte dock att filma på Filippinerna och gjorde ännu en fängelsefilm tillsammans; “Black Mama White Mama” (1973), i regi av Eddie Romero. En slags kvinnlig variant på Stanley Kramers “The Defiant Ones” (1958), där Grier och Margaret Markov tog över Sidney Poitier och Tony Curtis roller. Allt efter en idé av Jonathan Demme. Grier medverkade i ytterligare två filmer inspelade på Filippinerna: Eddie Romeros”Twilight People” (1973), en film om en galen SS-doktor som bedriver hemska mänskliga experiment - löst baserad på H.G. Wells “The Island of Dr Moreau”; samt Steve Carvers kvinnliga gladiatorfilm “The Arena” (1973), där hon spelar druidprinsessa år 44 f.Kr.
    Långt från Filippinerna gjorde Gordon Parks den legendariska “Shaft” (1971), som blev en stor succé över hela världen. Filmen fick uppföljare, blev plagierad och startade en helt ny trend inom filmindustrin: Blaxploitation. Framgången med de många färgade superhjältarna gjorde att man ständigt försökte förnya genren, för att locka en ännu större publik. En brilliant idé var att ge den en helt ny ingrediens: man introducerades deras kvinnliga motsvarighet. Dessa hårdkokta och tuffa hjältinnor kom att bilda en aldeles egen genre - och den största stjärnan av dem alla var naturligtvis den vackra och välutvecklade Pamela Grier. Hon debutterade i genren med George Armitages “Hit Man” (1972), i vilken hon blir uppäten av en tiger på slutet, och som birollsfigur i Barry Pollacks “Cool Breeze” (1972).
    Men det stora genombrott kom då hon återförenades med Jack Hill i “Coffy” (1973), deras första gemensamma blaxploitationfilm. “Coffy” var “the baddest one-chick hit-squad that ever hit town!” Den hamnade på plats nummer elva över årets mest populära filmer och blev en av produktionsbolaget AIPs mest framgångsrika filmer någonsin. Grier spelade titelrollen, som på filmpostern lanserades med följande slogan: “She's got a body men would die for... and lately a lot of them have!” Detta får vi ett smakprov på redan i inledingen då hon blåser skallen av en knarklangare. Den väsentliga skillnaden mellan henne och de manliga hjältarna, var att hon hade en anleding att vara våldsam. Coffy är nämligen en sjuksköterska som är ute för att hämnas på de som gjort hennes 11-åriga syster till en hjälplös drogmissbrukare och som dessutom bär ansvaret för den överdos som tog hennes liv. Till funkig musik av Roy Ayer följer vi sedan Coffy, då hon söker upp och straffar de skyldiga. Hon är sexig, våldsam och fullständigt livsfarlig!
    Grier och Hill blev erbjudna av AIP att följa upp succén med “Coffy”. Den inoficiella uppföljaren blev “Foxy Brown” (1974), Hill och Griers sista gemensamma projekt. Precis som i föregångaren spelade Grier titelrollen i en historia om en sjuksköterska som utkämpar ett personligt vendetta. Denna gång heter hon Foxy, och är ute för att hämnas sin pojkväns död. Pojkvännen var hemlig narkotikapolis, vars täckmantel blev avslöjad av en tjallare. Grier förklär sig till prostituerad, men blir förrådd av sin egen bror, spelad av Antonio Fargas. Hon möter den ena skumma typen efter den andra; bl.a. Sid Haig i rollen som knarkkurir. Spåren leder till en droghandlande överklassdam (Kathryn Lodger, som även spelade mot Grier och Haig i “The Big Doll House”). Slutet, som Hill föreslagit producenterna mest på skoj, tillhör en av de mest bizarra upplösningarna i filmhistorien: Grier kastrerar överklassdamens pojkvän, för att sedan överlämna hans testiklar - och det bästa av allt är att hon kan identifiera dem! På soundtracket, som gavs ut av klassiska bolaget Motown, hördes Willie Hutch; “Don't mess aroun' with Foxy Brown!” Det var nog säkrast det, för Foxy var en våldsam dam. Tyvärr slog inte filmen lika bra som “Coffy” och Jack Hill bytte spår.
    Grier fortsatte dock i blaxploitation-genren utan Hill bakom kameran, men ingen av dessa filmer kan mäta sig med varesig “Coffy” eller “Foxy Brown”: Hon spelade voodooprästinnan Lisa i Bob Kelljans “Scream, Blacula, Scream!” (1973) - uppföljaren till William Crains blaxplo-skräckis “Blacula” (1972); i William Girdlers “Sheba Baby” (1975) - hennes sista film för AIP - spelar hon deckaren Sheba Shayne som försöker rädda sin familj ur en ekonomisk katastrof; i Arthur Marks blaxplo-western “Bucktown” (1975) förenas hon med Fred 'the Hammer' Williamson i en rasistisk stad i södern, där han skall begrava sin bror som mördats av korumperade snutar; för samme regissör gjorde hon titelrollen som den handlingskraftige modefotografen “Friday Foster” (1975), baserad på en tecknadserie som publicerats i både Chicago Tribune och New York News.
    Därefter följde en period, då Grier gjorde väldigt varierade roller: Hon spelade Regine i Steve Carvers “Drum” (1976), en sexig uppföljare till Richard Fleishers “Mandingo”, baserad på Kyle Onstotts berättelse om plantagelivet i den amerikanska södern, innan det stora inbördeskriget. I Michael Schultz verlighetsbaserade- och episodartade“Greased Lightning” (1977) spelar hon Mary Jones, hustrun till dåvarande pojkvännen Richard Pryor, i huvudrollen som stock-car föraren Wendell Scott. Hon har rollen som den drogberoende horan Charlotte i Daniel Petries “Fort Apache, The Bronx” (1981), där Paul Newman spelar gammal erfaren polis i de södra delarna av the Bronx. Hon dyker upp som Myra i Richard Fleischer “Rocky-rip off Tough Enough” (1983), där Dennis Quaid spelar boxande Country & Western sångare. Hon spelar elak häxa och är “The Most Beautiful Woman in the World” i den Disney-producerade “Something Wicked This Way Comes” (1983) av Jack Clayton och som baserats på en novell av Ray Bradbury. I Rob Nilssons “On the Edge” (1985) har hon sex med Bruce Dern; och i Alan Beatties “Stand Alone” (1985) spelar Charles Durning en krigsveteran som bor i samma kvarter som Grier. Han är ute efter skalpen på de värstingar som terroriserar deras område. Hon gör även en minnesvärd insats i “The Vindicator” (1986), Jean-Claude Lords kanadensiska framtidsversion av Frankenstein. Hon spelar Sgt McLeesh i Tamar Simon Hoffs collegefilm “The Allnighter” (1987) och har en bärande roll i Steven Segals våldsamma manus- och skådespelardebut “Above The Law” (1988), regisserad av Andrew Davis. Samme regissör gav henne rollen som Ruth Butler i paranoiathrillern”The Package” (1989) med Gene Hackman. I Mark L. Lesters uppföljare till “Class of 1984”, “Class of 1999” (1990), spelar hon robotlärarinnan Mrs Connors, som undervisar på en framtida high school och i Pete Hewitts “Bill & Ted’s Bogus Journey” (1991), dyker hon upp som Fröken Garderob(!). I Mario Van Peebles blaxplo-western “Posse” (1993), har hon rollen som Phoebe; och i “Serial Killer” (1995) spelar hon karaktären Maggi Davis.
    Vi har under åren som gått, även kunnat stifta bekanskap med Pam Grier på TV. Däribland i miniserien “Roots: The New Generation” och “Badge of the Assasin”, samt såpoperan “Love Boat”. Hon medverkade i del I och II av “Night Court”-episoderna “Hurricane” och var med i pilotavsnittet “The Prodigal Son” till andra serieomgången av “Miami Vice”. På 90-talet har hon setts i “A Mother's Right”-avsnittet “The Elizabeth Morgan Story”; gästat “Fresh Prince in Bel Air”; och agerat i Dr Dre & Snoop Doggy Dog-videon “It's a doggy dog world.” Vidare har hon även stått på scen i flera kritikerrosade tearteruppsättningar i hemlandet. Den prisbelönta rollen som May i Sam Shepards “Fool For Love,” är bara en av dessa.
    1996 var dock ett stort år för Pam Grier och alla hennes fans. Hon kunde bl.a. ses som Kurt Russells partner i John Carpenters framtidsdystopi “Escape From L.A.” - uppföljaren till den kultförklarade “Escape From New York”. I både Larry Cohens blaxplo-revival “Original Gangstas” och Tim Burtons “Mars Attacks!” var hon Jim Browns handlingskraftiga kvinna. Lika vacker och våldsam nu, som då. I den sistnämnda är hon dessutom busschaufför till yrket.
    Hon gör huvudrollen i Quentin Tarantinos film “Jackie Brown” där hon spelar mot bl.a. Samuel L Jackson, Robert DeNiro, Bridget Fonda och Michael Keaton. Just nu arbetar hon för fullt med tv-serien “Linc’s” som börjar sändas i USA i augusti, motspelare är bl.a. Fred Williamson och Arkiv-X’s Steven Williams. Med andra ord, en vital och produktiv kvinna, som även planerar både regidebut och utgivning av sina memoarer.

Måns FG Thunberg